Jag har aldrig haft en egen hund. Som liten växte jag upp med en väldresserad jaktlabb i huset, men innan fyllda fem år var hunden borta. Jag har tyvärr få egna minnen av hunden, men vi hade enligt min mor, en god relation.

Jag är Norsk, 42 år, samboende och trebarnsfar. Jag bor på Alnön utanför Sundsvall sedan 17 år tillbaka, och äger en snart två år gammal irländsk setter vid namn Tass. Det betyder ”liten filur” på norska.
Det tog ca två år, många artiklar och youtubeklipp innan jag till slut bestämde mig för en specifik hundras. Jag ville ha en självständig hund som håller kontakt med sin ägare. Vakt och aggression var inte önskvärt. En vacker lagom stor hund som är lugn inomhus och som kunde förgylla mitt friluftslivs och jakt intresse.

Det skulle bli en Irländsk setter.

Jag är ett blåbär i fågelhundsvärlden. Av en händelse hade jag sett en fin hanhund på youtube, och ville ha en likadan. Jaktmeriter och avel hade jag ingen koll på. Jag kontaktade ägaren av hanhunden och diskuterade valet av hundras. Jag fick stå på valplista, men tyvärr föddes bara två valpar. Uppfödaren tipsade mig då om en annan parning han hade gjort nära mitt hem. Jag tog kontakt med uppfödaren och i slutet på april 2015 föddes elva valpar efter Norrlandsguidens Glöda och Heggelifjellets Oter.

Vi fick hämta Tass efter 8 veckor och han fick omedelbart följa med på första långa resa då vi åkte till vårt sommarhus på Gotland. Här fick han springa av sig i två månader innan hemfärd till Alnön.
Två saker skulle jag lära hunden. Att komma och sitta. Det gick fint. Ett antal andra saker provades såklart också, och Tass visade sig vara lättdresserad. Snart två år gammal är han fortfarande mest lös runt mig, och som tur är alltid med på jobbet. Jag har nog inte spenderat mer än två eller tre dagar borta från honom.

Jag har fått mycket hjälp av kunnigt hundfolk, men såklart mest av min uppfödare. Aldrig som klara direktiv. Snarare i form av exempel och frihet att lösa mina egna frågor och problem. Självklart med raka besked om jag gjorde tokigheter. Jag vill ha det så. Ett stort tack för det!

Lofsdalen april 2016 var mitt första jaktprov, och jag hade ingen aning vad som väntade mig. Otaliga timmar i vintriga ripfjäll hade varvats med gula gotländska åkrar med fasaner och rapphöns. Jag dokumenterade flitigt med videokameran och kul var det.
Första jaktprovsdagen började med stor glädje då Tass hårt sökte av biotopen i stora fina slag. Nedturen var därför stor när domaren dömde ut honom fyra minuter ut i andra släpp. Fina ord om att se hundens talang, och tillåtande bedömning höll inte länge. Positiva ord och klapp på axeln från medtävlande hjälpte något, men på väg ner från fjället bestämde jag mig för att inte fortsätta gå prov. Det var inte kul.

Jag har sagt många gånger att jag hade bondtur när jag köpte hund. Alla älskar nog sina hundar och blir väl något vindögd i det avseendet. Att jag skulle få köpa en valp med så välmeriterade linjer kan bara förklaras med tur. Det gjorde dock att jag kände ett visst ansvar att ställa ut Tass och gå jaktprov med honom. Det var också anledningen till att jag gick andra dagen i Lofsdalen. Det var tur det.
Tass hittade fågel och stod. Då ripan flög satt han kvar och väntade på husse och domaren, som var upptagen med den andra hundens fågelarbete. Ingen premie, men det var en trevlig dag i partiet, och domaren var pedagogisk och tydlig. Det var med andra ord ganska kul.

Jag åkte på prov i Röros, Meråker, Bruksvallarna och Gräftåvallen den hösten. Var det inte dåligt väder, så var det dåligt med fågel. Rörosprovet blev i alla fall ett lyft då jag tänkte dra mig ur efter första dagen. Tass ville bara leka, och gick omotiverat. Andra dagen började på samma sätt, men som udda hund och i tredje släpp sökte han jättebra och stod för en liten kull. Han reste precist och satt kvar. Klockrent kände jag. Jag fick ett andra pris och kunde gå ner från fjället. Glädjen var stor även om belastningen från första släpp kändes surt. Jag gick nästan vilse i dimman på väg ner, men jag tog mig till bilen efter lite orientering.

Vintersäsongen började bra med fina träningsdagar i fjället. Tass fick möta fina segerklasshundar och det visade sig att hans förmåga att hitta fågel var stor. Han gick dock ner sig på en samling i Mittådalen, och en tur till veterinären resulterade i antibiotikabehandling mot halsont.
Provsäsongen blev omplanerad. Första prov på Röros i Mars resulterade ändå, trots bottenlös snö, i ett första pris. Ett fint stånd på slutet av dagen. En jättefin US-irländare stod för motståndet, och med denne i ryggen höll Tass sig ändå lugn i uppflog och skott. Jag var jätteglad. All stolpe ut vägdes nu upp med en stolpe in.

Full av förväntan åkte vi därför mot Hemavan och vinterfjällpokalen. Det blev en läropeng. Motståndet var stenhårt, förarna var erfarna och jag sprang runt på skidorna som det vore en längdtävling. Vi hade ett stånd jag och Tass ute i skogen på högersidan, men domarna var såklart långt bak. Det hade jag ju lyckats få till.
Vi höll inte måttet, och fick åka skoter ner från fantastiska vinterfjäll med en hel del att tänka på. Jag menar såklart mig själv. Hunden gick bra. Han kan det han skal kunna. Det är husse som krånglar till det. Det var i alla fall en fin upplevelse och fina hundar att skåda.

Alla provdagar och träningstillfällen har skapat en större längtan till fjällen, fälten på Gotland, jakten och jaktproven. Alla involverar hunden. Jag har träffat en massa trevliga människor som glada delat med sig av sina åsikter och erfarenheter. Hunden är en mycket trevlig bekantskap. Lugn och stabil i psyket. Glad i allt och alla samt lättdresserad. Bakom detta en tävlingsdjävul med stark motor och vilja. En riktig tjurskalle i det avseendet.

Jag har som sagt haft bondtur.

Min första fågelhund. Den irländska settern Norrlandsguidens Tass, har 2ukl, 1ukl och VG från utställning. Vi avslutar vintersäsongen med två dagar i Lofsdalen. Denna gång i öppen klass. Han fyller två år några dagar senare, men vi vill tjuvstarta livet efter unghundsklassen.

Vi får se hur det går.

/Vegard Davidsen