söndag, 11 juni 2017 17:18

Min första stående fågelhund – Helga och Ripfinnarens ZM Jaeger.

Helga och Jaeger i Funäsfjällen Helga och Jaeger i Funäsfjällen

Önskan om en fågelhund var stor i vår familj,
MEN ALDRIG ATT JAG SKULLE HA EN STÅENDE FÅGELHUND...

Uppvuxen i Österrike bland jägare och eftersökshundar hade jag inte en tanke på att byta till en fågelhund. För mycket jobb ansåg jag, och ingen tid tänkte jag, men blev sedan övertalad av min man Johan som kom med hårda fakta. Här finns en kull och det finns en valp för oss, den kan hämtas vid midsommar. Vi kunde åka och titta på den några veckor innan och det gjorde vi. Sålda blev vi direkt, för vem åker bara för att titta på en valp?

Vi fick hjälp av grannen Ture Olsson som är välkänd i irländsk setter-svängen. Han ville gärna hjälpa oss att hitta en irländare men Johan hade redan bestämd sig för vår blivande uppfödare. Ture behövde bara godkänna stamtavlan för den var rena grekiskan för oss. En blick på stamtavlan av Ture och godkänd blev kullen från Askersund. Ture hade en historia bakom varje hund och berättade om den välmeriterade stamtavlan. Det blev en valp från Ripfinnaren kennels första kull. Vi bad om en hane, vi har bara haft hanar tidigare och har egentligen aldrig funderat på en tik, jag vet inte riktigt varför men det har bara blivit så. Något vi uppskattade mycket var att vi fick välja namn åt vår valp själva. Bara prefixet Ripfinnarens ZM var statiskt.

Midsommar kom och vi fick äntligen åka och hämta vår lilla rackare (här skulle det stå pralin, med det är redan upptaget). Resan från Askersund till Funäsdalen gick mycket bra och Jaeger hade ingen problem med vår andra hund Nixon, som kan vara lite speciell. Nixon kom snabbt på att den där nya lilla killen inte är så dum att ha till hands i alla fall. Bara någon vecka efter att han flyttat in lärde han sig att öppna dörrarna utåt och plötsligt var båda hundarna lösa i trädgården. Öppna dörren inåt kom Jaeger på någon månad senare. För första gången sedan vi flyttat till Funäsdalen var vi tvungna att låsa dörren när vi var hemma.

Många tips fick vi hur man skulle träna och lite orolig blev jag såklart – mycket jobb med en sådan liten hund. Varje kväll mellan 18.00-20.00 hade vi en Tasmansk djävul i huset, så det var bara att gå ut dom timmarna och jobba med honom. Inkallning, sitt, stadga och fritt följ. Fritt följ blev många varv i skogen och varven blev större och större – inte alltid tillsammans med mig. Rådjuren tyckte han mest om och det blev många gånger vi fick leta efter honom då han stack.


OCH VÄRRE BLEV DET...

innan Jaeger kom på att jag är minst lika envis som honom – inte en chans mot en österrikisk matte.
Många timmar med reviera, träna, lära sig simma – allt i långlina. Inget kul tyckte någon av oss, men vad ska man göra?


FÖRSTA FJÄLLTRÄNING

Gud vad nervös jag var för att komma ut på fjället för första gången och det med sämsta lokalsinnet. Jag hoppades bara att hitta tillbaka till bilen, och som tur var skaffade vi en gps – inte bara för Jaeger utan mest FÖR MIG såklart. Vilken tur kan man ha att hitta en uppfödare som har stuga i närheten och verkligen vill hjälpa till och förklara, så att även jag som nybörjare förstår. Många träningsrundor med Lena och Tommy blev det, mest lärde jag mig nog genom att titta på deras vuxna hundar med förklaringar från Tommy (här vill jag tacka honom än en gång :).
Vi följde med på några jaktprov som åskådare och nästan övertygad blev jag att det där kommer jag aldrig att få ihop.


FÖRSTA JAKTPROV
på fjäll
Man sov ju inte mycket innan sitt första jaktprov, inte för att Jaeger brydde sig, men gud vad pirrig jag var. Tre killar hemma snarkade igenom natten och där låg jag och tänkte på det värsta. En fin höstdag i Bruksvallarna startade vi vårt första fjällprov och många fler blev det och kommer att bli.
Så fantastiskt kul, och så mycket trevliga människor och hundar som vi lärt känna.

Vi åkte på jaktprov i närområdet och i Norge, fick bra kritik, men en liten detalj saknades – FÅGEL. Jag var inte ens säkert om han skulle stå för fågeln när vi väl fick chansen, för han såg ju aldrig någon vid jaktproven. Men det tog han igen vid sista höstprovet, för då fick han fågel i flera omgång i samma släpp – med stooor eftergång. Ja, då var det bara att avsluta säsongen med fokus på mycket mer dressyr.

Träningen under första vintern blev något alldeles speciell för mig – jag fick lära mig att åka skidor... Jösses vad grejer man ska har med sig. Förutom att ha koll på alla saker, så även på hunden och nu även skidorna! Men bor man så att man har 6 månader vinter, så var det inget dumt beslut att lära sig att åka skidor. Med bara 15 minuter till träningsområdena, så blev det många dagar jag och Jaeger bara stack från kontoret och tog oss ut på fjället i några timmar.


FÖRSTA JAKTPROV
på fält
Många jaktprov blev det även under vintern och kommande höst – utan större händelser. Han hittade bra med fågel när vi tränade så jag var övertygad om att han måste ju komma i fågel vid något jaktprov. Jag var lite tveksam till att åka på fältprov till Långtora (i klartext: mycket), för Jaeger är ju en fjällhund, eller rättare sagt, jag började känna mig säkrare på fjället och nu skulle vi testa något nytt igen....

Men vi åkte ner en helg några veckor innan och fick hjälp av Tommy om hur vi skulle styra honom på fält och så bestämdes att jag och Jaeger skulle ställa upp på jaktprovet. Han kanske fick med sig lite från mamma Nordfjällets RM Ziba, för även på fält revierade han inte så dumt.


FÖRSTA MERIT

Start i Långtora hade vi både fredag och söndag, man måste ju passa på när man väl är på plats. Fredagens första parsläpp startade med en tik som hittade hare istället för fågel och Jaeger hittade fasan på en igenvuxen kulle utan att man kunde bedöma något. Andra släppet var medvind och han gick ut LÅÅÅNGT utan att hitta fågel.

Men tredje släppet flyttade vi till ett annat fält och där står han vackert efter bara någon minut. Partnern går förbi och tar upp fågeln som båda förföljer (måste erkänna att jag vågade inte riktig ryta i, för som nybörjare vill man ju inte göra bort sig). Efter inkallningen kom en kvinna fram till mig och säger med ett glatt leende: ”Där skulle du har klarat av att stoppa honom, ta bara i ordentlig”. Vad glad jag blev över att få lite hjälp på plats. Under 4:e släppet står han vid ett dike, domaren ger mig ok att resa och sen går allt väldigt snabbt. Resning, skott, sitt – jag glömde att vissla, men Jaeger satte sig automatiskt. Det blev ett 2:a pris den dagen, vi var överlyckliga, vårt första pris!

Nu tänkte jag att jag kunde slappna av på söndag, för vi har ju redan gjord det vi kom för – att få en merit. På plats igen på söndagen med mycket och många fågelarbeten. Jaeger var som en räv i ett hönshuset men lyssnade på signal och kommando. Jag var helt slut och totalt färdig. Med oss fick vi ett 1:a pris, för visst sköt någon efter att vi reste, men jag är inte säker för allt gick så fort.


VINTERFJÄLLPOKALEN I HEMAVAN

Vi fick chansen att åka till Hemavan och starta på vinterfjällpokalen – vilken upplevelse! Fantastisk bra organiserat med skoter upp på fjället och vilket fjäll – här snackar vi riktiga fjäll! Hela vintern har vi jobbat med tungt före, men inte i Hemavan, där var föret som konkurrenterna - stenhårda. Det blev två släpp och i ett fanns fågel, men tyvärr gick dom upp innan Jaeger hann dit. En härlig dag och välförtjänt gick segern till en annan röding - Norrlandsguidens Mammut och Niklas. Det är väldigt inspirerande att se duktiga hundmänniskor föra sina hundar och vi lär oss fortfarande mycket från andra.

Nu är sista vinterprovet avklarat, Jaeger har fyllt två år och vi har avslutat unghundsklassen med en 1 UKL, 2 UKL och 2 x Very good på utställning. Efter att ha jobbat hårt med apporten och klarat apportprovet ser jag redan fram emot hösten med jakt i vackra Funäsfjällen och säkert en del jaktprov.


Skitjakt på er eller som vi säger i Österrike - Waidmannsheil! / Helga med Jaeger

­